Irene ger våldsutsatta kvinnor styrka och hopp

Av Lina Abrahamsson

Efter många år i skolvärlden bytte Irene Planefjord bransch och jobbar nu med att skriva. I förra veckan släpptes hennes första skönlitterära bok, som tar upp teman som destruktiva relationer och kvinnoöden.

– Ingen kvinna ska behöva känna sig rädd och ensam. Det kan räcka med att någon som tror på dem och hejar på dem sitter där.

Det säger Irene Planefjord, författare och poet. Hon är också grundare av ett nätverk som samlar kvinnor för att stötta andra kvinnor under rättegångar.

Genom sitt Instagramkonto @irenep.official har hon byggt upp ett stort nätverk av både privatpersoner och organisationer som engagerar sig för våldsutsatta.

– Om någon hör av sig och berättar att en kvinna behöver stöd under en rättegång försöker vi samla ihop personer som kan vara där. Är det i Stockholm eller i närheten försöker jag alltid åka själv, berättar Irene, som varit på så många rättegångar att hon inte längre minns antalet.

Aktuell med ny bok

Drivkraften bakom nätverket är att ge kvinnor styrka och visa att de inte är ensamma.

Samma engagemang genomsyrar Irenes författarskap. I förra veckan släpptes hennes första roman ”Jag dansar hellre barfota”. Den skildrar tre kvinnoöden och tar upp ämnen som destruktiva relationer och hur våldet gradvis normaliseras.

– Jag vill visa det vanligaste våldet och hur normaliseringen går till. Det finns så många fördomar om vilka männen som utövar våld är, men det kan vara vem som helst, säger Irene.

Karaktärerna är inspirerade av kvinnor hon mött genom livet, men också av egna erfarenheter från flera destruktiva relationer.

– Jag tror inte man kan skriva om sådant här om man inte har upplevt det själv. Då har man nog inte det här drivet och engagemanget.

Poesi på Instagram

Kärleken till det skrivna ordet har funnits med sedan barndomen. Redan som tioåring började hon skriva dikter i stället för dagbok, och hon har alltid älskat att läsa.

– När jag var liten och kompisarna ville leka ville jag bara vara inne och läsa. Jag brukade be mamma hitta på någon ursäkt åt mig, säger Irene med ett leende.

Hon är utbildad svensklärare och arbetade tidigare som rektor på Fredsborgsskolan, menför tre–fyra år sedan valde hon att säga upp sig och lämna skolvärlden helt. Hon kände inte längre att hon kunde stå bakom läroplanen och beskriver det som att hennes själ höll på att dö.

I stället bestämde hon sig för att satsa helhjärtat på skrivandet.

– Boken var klar i mitt huvud, den behövde bara komma ut, säger Irene.

Ungefär samtidigt som hon lämnade skolvärlden startade hon sitt Instagramkonto, där hon började dela med sig av sin poesi. Till en början kändes det både naket och läskigt att publicera så personliga texter, men kontot växte snabbt. I dag får hon mängder av meddelanden från kvinnor som känner igen sig i hennes ord.

– De skriver att jag ger dem hopp och styrka. Det är det finaste man kan höra.

Irene fortsätter att publicera dikter flitigt och har bland annat påbörjat en serie som hon kallar ”Angry cunts”. Med den vill hon utmana de etiketter som kvinnor genom historien har fått bära.

– Vi har kallats hysteriska och häxor. Nu vill jag ta tillbaka narrativet så att vi får definiera oss själva.

Ge styrka och mod

Irene har tidigare gett ut en poesibok, men den nya romanen är hennes första steg in i skönlitteraturen. Tanken är att den ska bli den första delen i en trilogi, och hon har redan material till ytterligare två böcker. En ljudbok är också på gång.

Att romanen nu finns ute känns fortfarande overkligt, tycker Irene.

– Jag har nog inte riktigt förstått det själv. Det betyder så otroligt mycket. Samtidigt är det läskigt, nu ska de här kvinnorna i boken lämna mig och läsas av andra.

Förhoppningen är att berättelsen ska ge läsarna hopp om att det går att förändra sitt liv.

– Jag hoppas att någon läser och får styrka och mod. Eller att någon läser och förstår vad som behöver förändras i samhället, säger Irene.

Att lämna en trygg karriär för skrivandet och engagemanget med nätverket har inneburit ekonomiska uppoffringar. Men Irene ångrar inte sitt beslut.

– Jag är mycket fattigare nu än när jag var rektor, men mycket lyckligare. Nu känner jag att jag gör en gärning.

Framför allt vill hon fortsätta lyfta andra kvinnor och visa vilken kraft som finns i gemenskapen.

– Kvinnor har en otrolig kraft inom sig själva. De behöver bara hitta den och koppla på den. Jag vill visa att det går att komma ut på andra sidan, läka och bli stark.