I morgon är en annan dag

Av Agneta Johansson

När jag blir pensionär ska jag göra en massa saker som jag har på min ”bucket list”. – Det kommer du inte ha tid med, skrockar mina vänner som redan är rutinerade pensionärer.

Nu gick jag inte i pension i våras, däremot insåg jag att min semester skulle bli väldigt lång så jag gjorde en prydlig lista på vad jag skulle göra under de kommande tolv veckorna. Mycket har jag gjort men inte ens en fjärdedel av listan har åtgärdats. Min ambition att; tokstäda kontoret, rensa bland gamla böcker, sortera foton som finns i mobilen och på minneskorten som ligger lite här och var i lådor samt radera texter på tidigare hårddiskar strandade totalt.

Jag lyckades inte ens bli av med ”bra att ha-grejerna” som jag sparat på. Jag har inte storlek 42/44 längre och innerst inne vet jag att aldrig kommer att ha det, ändå har jag kvar kläderna i den storleken bara för att en liten jävel sitter på min axel säger ”jodå, en vacker dag kommer du i dem”. Så nu ligger de snyggt vikta i en låda i källaren på vänt och de blir bara alltmer omoderna. Det är tiden och för all del trendernas gång!

Det sägs att 70 är det nya 50 och har man turen att hålla sig frisk är det inte helt orimligt att 90 är det nya 70. När min farmor Elin fyllde 50 år var hon en gullig liten gumma där hon satt i sin finaste blommiga klänning i nylon och vit kofta bakom ett hav av blommor, kristallskålar och nystrukna femtiolappar. Hennes hår var tunt och vitt, händerna knotiga och ansiktet väderbitet.

Ett hårt liv med tio barnafödslar och ett tungt jobb hade satt djupa spår.Likadant var det med min mormor Ester och de flesta män och kvinnor i deras ålder - då. Jag antog att livet var slut vid 50. I dag vet jag bättre. Jag har ett flertal goda vänner som passerat både 70- och 80-strecket. Det kan man inte tro för de är lika pigga och snygga som min pappa var när han fyllde 50 och 60 år. På en bild från hans 50-årsdag har han en snyggt uppknäppt gräll skjorta och vita jeans. Han är solbränd och har gråa stänk i tinningarna och han dansar disco som John Travolta.

Det verkar vara under mitten och slutet av 1970-talet som många hittar livselixiret som gör dem både attraktivare och aktivare. Nyligen hamnade jag bakom ett skönt gäng åldersrika. Det var fantastiskt att se och höra att de hade så mycket att prata om och hur de njöt av solen och den välförtjänta kalla biran efter avslutad bouleturnering. Idag har de som lämnat yrkeslivet mycket att välja på; resor, dans, körsång, fika, workshops och trevliga kulturella evenemang. Många av dem har greppat det där med att det är nuet som gäller och vikten av att göra något. Att säga ja och inte nej. Det är inte undra på att de inte hinner göra allt som står på deras bucket lists.