KRÖNIKA 2025-10-09 KL. 12:03

Servera mig min barndom, tack!

KÅLDOLMAR. Rätten finns fortfarande kvar, men är inte lika vanlig som förr. Foto: Adobe

Minns du smaken av en riktig sockerdricka i glasflaska? Eller doften av varm blodpudding på järnspisens platta, serverad med lingonsylt som inte var ”reducerad i socker”, utan bara – söt? Jag gör det. Och ibland känns det som att halva barndomen har gått upp i rök tillsammans med de där produkterna som en gång fyllde butikshyllorna.

Det är märkligt ändå, hur något så enkelt som en skiva kavring kan väcka känslan av trygghet. I dag kan man vandra genom hela brödhyllan i affären utan att hitta den där mörka, mustiga biten som en gång var självklar till både sill och ost. Och torskrom på burk? En gång ett baslivsmedel, numera lika sällsynt som en femöring i växelmynt.

Jag börjar drömma om ett matmuseum med servering, gärna på hemmaplan – en plats där man kan sätta sig till bords och beställa en tidsresa. ”En portion kåldolmar anno 1978, tack! Och kan jag få ett glas Zingo Tropic till?” Där varje rätt bär på en berättelse. Där man äter med smaklökarna – men också med hjärtat.

Tänk en meny med allt det där som våra smakminnen vägrar släppa taget om: Findus färdigrätter i plåtform, chokladcigaretter till kaffet (bara för syns skull!) och varför inte en skvätt Oboy jordgubb till efterrätten – den som bara fanns en kort men lycklig stund på 80-talet. Och självklart skulle dessertmenyn bjuda på Gino, med gratinerad frukt och vit choklad, samt den oförglömliga klassikern After Eight på inlagda päron – elegant nog för nyår, men enkel nog för en tisdag.

Vi pratar ofta om att ”man är vad man äter”, men kanske är vi också vad vi har ätit. Våra gamla smaker är som små tidsstämplar – de påminner oss om skolutflykter, lördagsgodis och köksradio i bakgrunden. Och det finns något oemotståndligt tröstande i tanken att kunna återvända dit, om så bara för en måltid.

Så om någon entreprenör där ute känner sig manad: starta gärna restaurangen där nostalgiker får smaka sig bakåt i tiden. Jag lovar att stå först i kön. Faktum är att jag nog skulle bli stamkund – och beställa samma sak varje gång. För vissa smaker blir man helt enkelt aldrig för gammal för.