Ensamhet – oberoende eller fångenskap?

Nej, svenskarna är inte ”världens ensammaste folk”. Men många tyngs av ensamhet, trots att den är något som egentligen förenar oss alla.

Den ensamhet som många upplevde under coronapandemins isolering och sociala distansering var av ett annat slag än den ensamhet som sedan länge sägs breda ut sig i västvärlden, och i synnerhet i Sverige.

Även den ensamhet som det talades om innan Covid-19 förlamade världen påstås ha antagit epidemiska proportioner, ett ord som i dag känns en smula överdrivet. Men att ensamhet är ett närvarande och växande problem råder det ingen tvekan om. Såväl Japan som USA och Storbritannien – där man till och med har en minister som ska ta hand om ensamhetsfrågan – rapporterar att allt fler människor känner sig ensamma.

Kanske bidrar andras påstådda lycka i sociala medier till känslan av utanförskap? Och spelar den stressen någon roll i att andelen ungdomar med psykiska problem har fördubblats på tio år?

Ensamhet kan också försämra hälsan med exempelvis högt blodtryck, ökad risk för stroke och depression. Självförtroendet och självkänslan sjunker. Ensamhet kan föda ännu mer ensamhet, liksom skamkänslor över ensamheten. Ingen vill vara en ensam människa, själva ordet har blivit fläckat. Vi säger hellre singel, man reser själv på semester.

Vi sägs vara sociala varelser som söker grupptillhörighet och fasar för utstötning. Samtidigt beundrar vi soloprestationer – även om man också får höra att det är ensamt på toppen. Överallt matas vi med gemenskapsidealet, inte minst genom reklamens glada sällskap kring köksöar och ystra par på stränder. Det underliggande budskapet är att produkten inkluderar dig i denna varma krets.

Men det är viktigt att skilja mellan att vara ensam och känna sig ensam. Att söka avskildhet och lugn, att föredra få men verkligt givande kontakter, kan ge intryck av osällskaplighet, men självvald ensamhet medför också frihet och oberoende. Numera kan den som vill leva fysiskt avskilt och sköta praktiskt taget alla omvärldskontakter via datorn eller mobilen.

Den oönskade avskildheten är något annat, känslan av att inte betyda något för någon. Också den som har familj och kollegor kan känna tomhet och brist på sammanhang. Det brukar kallas existentiell ensamhet.

Många längtar efter en tvillingsjäl, efter att bli ”hel”, en känsla vars romantiska potential har odlats i fler filmer och sångtexter än någon kan räkna.

Till sådant som tas till intäkt för utbredd ensamhet i Sverige hör uppmärksammade fall som mannen som förra året påträffades efter att ha legat död i tre år i sin lägenhet. Men svenskarnas rykte som ”världens ensammaste folk” är överdrivet. Att vi har en jämförelsevis hög andel ensamhushåll – 40 procent – är inte liktydigt med utbredd ensamhet. Den som bor för sig själv kan ha ett rikt socialt liv, och även vara särbo. Den förmodade ensamheten tycks i stället ha att göra med en individualistisk kultur, att kvinnor är självförsörjande och att släktskapsband inte innebär så många förpliktelser. Och att unga flyttar hemifrån tidigare än i andra länder.

I undersökningar från bl.a. Statistiska Centralbyrån, SOM- institutet och European Social Survey kan man bl.a. se att såväl britter som italienarna, greker och ungrare känner sig mer ensamma än de endast 4,7 procent av svenskarna som gör det.

Men i vissa grupper är ensamhet alltför vanlig. Unga vuxna och gamla är ensammare än andra, män är ensammare än kvinnor, bl.a. för att de är sämre på att upprätthålla sociala relationer. Storstadsbor är ensammare än folk på småorter. Det finns också ett klassperspektiv – ensamhet är vanligare bland låginkomsttagare och arbetslösa än bland mer välbeställda.

En fråga är om ensamhet bör ses som ett socialt eller individuellt problem, ska den mätas utifrån observation eller subjektiv upplevelse? Är det en politisk fråga, eller att människor behöver träna upp sina sociala förmågor?

Att vara socialt isolerad betyder att man har mycket begränsade sociala kontakter, och i Sverige beräknas omkring 300 000 personer höra till gruppen. 13 procent träffar vänner mer sällan än en gång i månaden. Av ensamboende män över 55 räknas var fjärde som socialt isolerad.

Upplevelsen av ensamhet kan rymma olika känslor beroende på sammanhang och var i livet vi befinner oss. Besvikelse, avund, ilska och sorg är sådant som är svårt att dela med andra, utan snarare kan verka avskärmande. Inte minst i sorgen är man ensam, kanske är det därför som det finns något som skaver i kollektiva, offentliga sorgemanifestationer; kan man verkligen sörja utan att förlusten är personlig?

Men att periodvis känna utanförskap och ensamhet är en del av livet. Och det är en tung tanke, men är inte ensamheten ett grundvillkor i tillvaron och något som förenar oss alla?

”Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma”, säger Orson Welles i sin sista filmroll i Someone to love. ”Bara genom vår kärlek och vänskap kan vi skapa illusionen att vi för stunden inte är ensamma.”

Anders Mathlein/Gazzine