”Svärtan” blir något extra för den som känner igen sig

Av Loke Johansson

RECENSION. SVT:s sommarsatsning Svärtan är sevärd – om du förstås inte är Ingmarsöbo. Då är den ett måste.

Coming of age-rysaren Svärtan ger en 80-talsnostalgisk bild av skärgården i allmänhet och Ingmarsö i synnerhet.

Redan sekunder in i introscenen av första avsnittet är den fiktiva ön Särsö så pittoresk att man storknar. En skärgårdsidyll med midsommarstång och ringdans. Svenska flaggor och röda läskbackar. Tjo och tjim och hoppfaderallan lej och en båtmacksägare med smäck på hjässan och som heter något i stil med ”Österman” eller ”Söderman” eller något annat väderstreck som slutar på -man. Ni fattar.

Det är den trygga bilden av vår älskade skärgård, så som vi är vana att se den i Saltkråkan.

Men korsar vi Saltkråkan med sju skopor Stranger Things och en näve E.T får vi Svärtan. Och i det fantasy-ljuset är vi knappast vana att se Österåkers skärgård. Och ännu mindre Ingmarsö.

När jag besökte inspelningsplatsen på södra bryggan den där soliga försommardagen 2025 förväntade jag mig det skulle landa i ett mysigt familjeäventyr som kanske för tankarna till Enid Blytons Fem-böcker eller Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist. Men bara ett halvt avsnitt in är jag motbevisad när tonårsgänget som historien kretsar kring hittar en otäck, monsterliknande sjöjungfru på ön Svärtan.

BAKOM KAMERAN. Många Ingmarsöbor gjorde statistdebut när inspelningen av Svärtan genomfördes på ön förra sommaren. Foto: Loke Johansson

Vafalls?! Det som hittills var nostalgi-mys på trygga Ingmarsö. Och nu kommer havsmonster?

Men med det lyckas regissören Björn Stein göra något nytt. Något annat. Samma båthus och samma vatten som vi känner igen blir scen för något betydligt mörkare.

Trots väletablerade namn som Rolf Lassgård, Josefin Neldén och Sanna Sundqvist är det inte de vuxnas öden som driver handlingen framåt. I en intervju med DN sa manusförfattaren Amy Deasismont att hon ”inte är ett jättefan av när man har typ 23-åringar som spelar 14” eftersom det sker på bekostnad av den oskuldsfullhet i blicken som bara en 14-åring kan ha. Och från att från början varit skeptisk till det börjar jag nu hålla med henne.

Efter tre avsnitt har man oundvikligen sugits in i tonårsgängets äventyrslust där grupptrycket och nyfikenheten leder till allt mer drastiska beslut. Dynamiken i gruppen, där alla har sin roll, med den varmhjärtade Johannes (Linus Rogsås) i centrum, må ha gjorts tidigare (Tänk Stand by me eller The Goonies). Men kontrasten mellan den idylliska skärgårdsmiljön och den nostalgiska värmen å ena sidan och det främmande, otäcka och obegripliga å den andra. Det är det som slår hårt. Särskilt hårt om man dessutom känner igen sig.

Serien är tillräckligt fängslande för att man gärna stannar kvar genom alla sex avsnitt. Men ur ett lokalt perspektiv blir den något extra, och jag skulle inte bli förvånad om turismen till Ingmarsö ökade i slutet på sommaren – scenografin är trots allt utmärkt reklam för ön.

På samma sätt som folk fortfarande googlar vilken ö Saltkråkan spelades in på (Norröra) eller vilken ö som inspirerade August Strindbergs Hemsöborna (Kymmendö), lär många snart vilja veta var den här skärgårdspärlan egentligen ligger.