Från ”superdåliga Ove” till landslaget

Av Jonny Andersson

I Skånsta Ryttare är åldersskillnaden 83 år mellan äldsta och yngsta medlemmen – och nu har föreningen fostrat sin första landslagsryttare sedan starten 1962.

Alice Borglund inleder 1 april, en nationshoppning med landslaget i Belgien. Hon ingår i utvecklingsgruppen efter SM-silvret i Young Riders i somras samt en rad fina resultat på ”Ove” – egentligen Careful Enough – som Alice först ansåg var superdålig.

– Jättebra, säger Christina Kjellgren, 86, med ett leende mot Alice.

Vad 3-åriga Olivia, föreningens yngsta ridskolebarn, tycker är mer oklart. Hon är mer nyfiken på sockerkakan som ställts fram på bordet.

ÅLDERSSPANN. Christina Kjellgren är äldst av medlemmarna i Skånsta Ryttare och Olivia yngst. Mellan dem står Alice Borglund som i påskhelgen tävlar för blågult. Foto: Roffe Andersson

Trogen Skånsta

Liksom Olivia började 21-åriga Alice på ridskolan som 3-åring, där mamma Ann verkat sedan 1990. I dag finns Alice i bakgrunden av verksamheten, bland annat vid teorilektioner och med att trimma ridskolans hästar när de behöver hoppa högre än medlemmarna normalt gör.

Till vardags har hon annars ett team. Hon tränar främst för Arnold Assarsson, men även för världshopparen Jens Fredricson. När hon inte rider Ove tränar hon 5-årige Bentley och sin egna Lolou, 6 år.

– Jag har haft landslaget som mål, men viktigast är min egen plan. Att den lett hit är förstås jättekul, säger Alice, som tagit Ove från 80 centimeter till 1,45–1,50.

På nivån ekipaget nu befinner sig är det vanligt att hästen är inköpt för ett knippe miljoner och inte skolad av ryttaren.

”Allt är bättre”

Att Skånsta Ryttare inte tidigare fått fram en ryttare i landslag förklarar styrelseledamoten Ulrika Håkansson med att det är en ridskola. Det Alice gjort ser hon som extremt, men delvis utanför ridskolans verksamhet.

Att hon kan få efterföljare är dock inte omöjligt. Christina Kjellgren var med redan när ridskolan drevs vid Länsmansgården och sedan flytten 1974 har mycket hänt. I dag har man 450 medlemmar, nio anställda och 40 hästar/ponnyer.

– Hästarna har blivit bättre. Ryttarna också, med större tävlingsmöjligheter, säger Christina, som i fjol slutade rida på grund av ryggbesvär.

– Det är hemskt att se mina pensionärskompisar rida, men jag kommer hit för det sociala och hästarna.

Ove formtoppad

För Alice väntar fyra tävlingsdagar i Belgien, följt av ytterligare en internationell tävling helgen därpå. Hittills i år har hon bara gjort en nationell start – för att ha Ove fräsch och i toppform nu.

Hon vet att det blir tufft. Hindren är inte högre, men längre, bredare och mer ifyllda, med snävare vägval och färre galoppsprång.

– Det är mycket tuffare internationellt. 1,45 känns som 1,50. Man måste hålla högre tempo och längre steg för att undvika tidsfel, säger hon och leendet berättar att hon är taggad.