Jessica kör hjälpen hela vägen till Ukraina

Av Lina Abrahamsson

Första gången var hon jätterädd. Nu har Jessica Boll kört till Ukraina sju gånger – driven av viljan att hjälpa och vissheten om att stödet når fram.

– Jag var livrädd, kan jag säga.

Så beskriver Jessica Boll sin första resa till Ukraina i februari. Sedan dess har hon kört ner fordon och förnödenheter sju gånger, och 18 september är det dags igen.

Göra något vettigt

Jessica Boll har bott i Åkersberga i 53 av sina 56 år. För två år sedan slutade hon arbeta och den första tiden ägnade hon åt sin mamma, som blivit sjuk.

– Jag tog hand om henne den sista tiden. Hon gick bort för ett år sedan och då kände jag att nu har jag möjlighet att göra något annat, berättar Jessica och fortsätter:

– Jag tänkte: ”Okej Jessica, nu får du inte bli en soffpotatis. Nu måste du göra något vettigt.”

Tankarna började kretsa kring Ukraina. En tidigare kollega tipsade henne om Blågula Bilen och efter en ansökningsprocess blev hon antagen som volontär.

Organisationen kör ner fordon till Ukraina som fylls med bland annat sjukvårdsmaterial, elverk, rullatorer och annan utrustning som behövs på plats. Bilarna lämnas sedan kvar och används bland annat för transporter och logistik.

KÖRA. Det blir långa dagar när sträckan Sverige-Ukraina ska avverkas på fyra dagar. Foto: Privat

Det läskigaste? Färjan

På den första resan var de sju förare, alla i varsin bil. Jessica, som aldrig tidigare kört ombord på en färja, fick sin första prövning redan på väg till Polen.

– När folk frågar vad som varit läskigast brukar jag svara färjan.

Väl framme i Ukraina blev mötet med kriget annorlunda än hon föreställt sig.

– Jag hade väntat mig bomber och granater.

I stället var det männen i militärkläder och de överfulla kyrkogårdarna som gjorde kriget påtagligt.

Vid en senare resa kom nästa påminnelse. När gruppen anlände till hotellet höll personalen en säkerhetsgenomgång.

– De sa: Om larmet går, då springer ni. Är du i duschen – spring. Då slog det mig igen att det här är på riktigt.

Varje dag klockan nio hålls också en tyst minut i Ukraina för dem som dödats i kriget.

– Det är som i Matrix. Allt bara stannar. Någon som går stannar mitt i steget. Någon står och vattnar och blir helt stilla.

Starka minnen

Ett av Jessicas starkaste minnen är mötet med en soldat efter att hon kört ner en Toyota Hilux fylld med hundmat.

– Jag skämdes så. Här kom jag med en bil full med hundmat och inget sjukhusmaterial eller något sådant. Jag sa ”I’m sorry”.

Soldaten frågade om han kunde få hundmaten själv.

– Jag hann tänka: Herregud, är det så illa att de måste äta hundmat?

Men mannen ansvarade för sökhundar och maten var precis vad han behövde. Som tack gav soldaten henne två militärmärken. Först förstod hon inte värdet i gesten.

– Mina kollegor sa att det var väldigt speciellt att få. Nu är de bland det finaste jag har.

Plan B i bakhuvudet

Resorna går inte alltid enligt plan. Bilfel, dokumentproblem och ändrade planer hör till sådant som kan inträffa.

– Det är mental träning. Man måste alltid ha en plan B någonstans i bakhuvudet.

Trots riskerna fortsätter Jessica att åka. En viktig anledning är att hon vet att hjälpen når fram.

– Man får bekräftat direkt att det man gör kommer till nytta.

För henne handlar engagemanget också om något större.

– Om Ryssland tar Ukraina kommer hotet närmare oss. Man kan säga att Ukraina strider för oss alla.

När frågan kommer om varför ukrainarna inte bara ger upp svarar hon med en motfråga.

– Om någon hade huggit hål i väggen till ditt vardagsrum och försökt ta det, hade du accepterat det?

”Alla kan göra något”

Att själv köra bil hela vägen till Ukraina är inget Jessica rekommenderar till vem som helst.

– Man behöver nog vara funtad på ett visst sätt. Det är flyglarm, långa körningar och planer som ändras.

Samtidigt erkänner hon att resorna också ger henne mycket tillbaka.

– Det är lite av en egotripp också, får jag erkänna. Det är väldigt roligt och jag får träffa nya människor som man snabbt blir tajt med. När man kör har man liksom bara varandra.

Hon återkommer till en princip:

– Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Om alla gjorde något skulle världen se annorlunda ut.

DIPLOM. Under den första resan till Ukraina fick Jesssica Boll ett diplom, som nu sitter uppe på väggen hemma hos henne. Glaset sprack på flyget hem, men hon vill inte byta det. Foto: Lina Abrahamsson

BLÅGULA BILEN

- Verksamheten drog i gång våren 2022, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

- Arbetet bygger till stor del på volontärinsatser. Verksamheten är beroende av frivilliga donationer av pengar, fordon och material för att kunna fortsätta leveranserna till Ukraina.

- Omkring 200 volontärer från hela Sverige är engagerade i verksamheten.