Orienteringsklubben sparkar i gång höstsäsongen

Av Loke Johansson

Tävling i all ära – men i Österåkers Orienteringsklubb är det fokus på gemenskap och glädje i första hand. Kanalen hänger med under säsongsstarten.

Bilarna börjar rulla in på Domaruddens parkeringsplats. Luften är frisk, men ännu ligger inga löv på marken. Ur bilarna studsar deltagarna i säsongens första torsdagsträning, flera kommer direkt från skola eller jobb. Trots att sommaren tar sina sista andetag är stämningen på topp när klubbmedlemmarna återförenas efter sommaruppehållet.

Ungdomsledaren Karin tar ton när gruppen samlas i skogsbrynet. Iklädd klubbens blågula träningsställ välkomnar hon alla nya och gamla deltagare med stor entusiasm. En pojke som hittills gömt sig bakom pappas ben träder fram och presenterar sig framför gruppen. Han har bara hunnit fylla sex år, och ska idag orientera för första gången.

SÄSONGSSTART. Ledarna Nayara Gillsparr, 43, och Karin Åhlén, 47, känner inget vemod inför hösten. Foto: Thomasz Piwinski.

Känslan är inkluderande och prestigelös när ledarna förklarar dagens upplägg. Man väljer svårighetsgrad och tempo själv. Här står gemenskapen i fokus. Allt annat är oviktigt.

Nu har alla deltagare gett sig ut i skogen, kvar i skogsgläntan står ledarna Karin Åhlén, 47, och Nayara Gillsparr, 43, som inte känner någon ångest att semestern är över.

– Inget vemod alls, nu börjar det roliga! Det är fantastiskt att ge sig ut när löven gulnar. Sen springer vi även på vintern, när det är snö upp till knäna. Vi är väldigt taggade, säger Karin, som varit ungdomsledare i klubben sedan 2019.

Ideellt arbete

Förutom att leda träningar är det Karin och Nayara som tillsammans med andra ledare sätter upp och plockar ned banorna. Ett ideellt arbete som tar mycket tid i vardagen. Men trots arbetet är det värt varje timme.

– Viljan och engagemanget är så starkt inom klubben. Ibland är det svårt att få tiden att räcka till, men vi ser alltid till att stötta och hjälpa varandra, säger Karin.

När hon började som ungdomsledare 2019 var det 20 barn och ungdomar i hennes grupp, idag är de närmre 50. I år har engagemanget varit extra bra.

– Det har rasslat in mejl från föräldrar som säger att deras söner och döttrar är sugna på att prova, och det är väldigt skoj. Jag känner att jag får så mycket tillbaka av att leda dessa ungdomar, säger Karin.

Hon säger också att Österåker är en bra orienteringskommun.

– Det är jättefin skog runt Åkersberga. Förutom Domarudden tränar vi bland annat vid Akers Friskola, Söraspåret och Åkers Runö. Det finns massor av skogar, vilket gör Österåker till en bra kommun att orientera i.

KARTOR. I skogen runt Domarudden fanns banor i olika svårighetsgrader. Foto: Thomasz Piwinski.

Orienteringens tråk-stämpel

Karin säger att de alltid prioriterar att man ska ha kul. Vissa tycker resultatet är viktigt, men majoriteten ser orienteringen som en hobby. Man bildar en gemenskap och glädje för sporten, något som Karin och Nayara tycker är viktigt, med tanke på orienteringens tradition att stämplas som ett av skolidrottens tråkigaste delar.

– Skolorna har inte samma resurser eller engagemang för orientering som vi har. Sen tror jag att många lärare inte tänker på att de kan ta hjälp av orienteringsklubbarna. När lärare hör av sig så försöker vi hjälpa och stötta för att göra skolorienteringen så bra som möjligt, säger Nayara, som till vardags jobbar som högstadielärare.

Den inbitne orienteraren Simon, 19, har tränat i klubben i tio år, och skolorientering är något av en hjärtefråga.

– Jag förstår varför orientering i skolan ses som tråkig. Man återvänder samma kartor från tidigare år, men terrängen förändras och kartorna blir missvisande. Men framför allt säger nog de flesta att orientering är tråkigt för att det är trendigt att säga, säger Simon.

Blickar framåt

Sista solstrålarna för dagen försvinner bakom träden. Vid mållinjen samlas flåsande deltagare och gör high-fives. Skolorinteringens tråk-stämpel är inget som märks av den här kvällen på Domarudden. I höst väntar flera tävlingar som medlemmarna blickar fram emot.

– Ska vi till en tävling så samåker vi med varandra. Vi hänger med ungdomarna och snackar så alla känner sig inkluderade. Trots att orientering främst är en singelsport är gemenskapen runt omkring sporten väldigt stark, säger Nayara.

– Vi brukar skoja om att vi är som en sekt, avslutar hon med glimten i ögat.