Vildsvinen skapar desperation på Ljusterö

Av Loke Johansson

Det som en gång var en finklippt gräsmatta är nu en lerig minnesplats över nattens härjningar. Anders Kihlström, 63, står mitt i röran och skakar på huvudet.

– Man försöker inte ens laga marken längre, det är inte värt det. Det är nya bök varje natt och vi vet helt ärligt inte vad vi ska göra, säger den uppgivne Ljusteröbon Anders Kihlström.

På Ljusterö är vildsvinen just nu öns största snackis. Öbor berättar om hur problemen eskalerat de senaste åren. Lokaltidningen Kanalen träffar hundägare som knappt vågar gå ut på kvällspromenader, svampplockare som inte längre vågar ge sig ut i skogen och tomtägare vars gräsmattor gång på gång bökas upp.

Vildsvinen hoppar över stängsel, välter soptunnor och rör sig allt närmare husväggarna. Efterfrågan på stängsel har blivit så stor att de i vissa butiker tagit slut. Desperationen har vuxit så mycket att vissa till och med pratar om att lämna ön.

På den lilla halvön Öran, på Södra Ljusterös västra sida, bor Anders Kihlström. Han har slagit ned armeringsjärn djupt i marken för att förstärka vad som kan vara öns stryktåligaste staket.

– Jag har sett grisarna både krypa under och hoppa över staket tidigare, så jag fick gå på rejält. Men det här har funkat för mig hittills, säger han och pekar mot den oskadda gräsmattan.

Men granntomterna i Öran är knappast lika oskadda. Här har vissa tomter förvandlats till plöjda jordfält, och runtom i kvarteret kryllar det av uppbökade fläckar i varierande storlekar. Ett problem som enligt Anders plågat kvarteret till något som kan liknas med uppgivenhet.

– Folk förstår inte hur det kan ha blivit så här illa. Det är knappt att man törs gå ut i skogen längre, säger han.

Enligt Anders, som bott på ön hela sitt liv, har problemen eskalerat ordentligt de senaste åren.

– De måste försvinna. Jag ser ingen annan lösning. Vi är många Ljusteröbor som är väldigt desperata nu.

Kreativa lösningar

Nere i Hummelmora bor Peter Westman, 58. Han har både fått sin mark uppbökad och sin soptunna omkullvält flera gånger. Här i samhället har en granne byggt staket, en annan har spikat fast tomma jordsäckar på pinnar som fladdrar i vinden för att skrämma bort grisarna.

Peter har istället satt ut radioappareter i trädgården, som via rörelsesensorer slår på P1 på högsta volym när något kommer i närheten. Runt soptunnorna har han dessutom byggt en träställning för att hindra vildsvinen från att välta dem igen.

– Vi flyttade hit 2013. Då tänkte jag inte alls på vildsvin. För tre år sedan fick vi vårt första bök. Nu är det nytt varje natt. Det har eskalerat enormt de senaste två åren, säger han.

Längst Marumsrakan ligger hela ängar sönderbökade. Inne i Marum bor Marino Monti, 65, som flyttade till Ljusterö 1999 för naturen och friheten. I dag beskriver han en verklighet där familjen knappt vågar gå ut med hunden. Deras lösning har blivit att sätta upp ett elstängsel runt tomten.

– Det var tre gånger på en vecka, totalt uppgrävt. Jag fick gå och vända jordkokor och gå och stampa i tio timmar efter varje natt. Till slut gav jag upp. Det fanns inget annat alternativ än att sätta upp stängsel, säger Marino och skrattar trött:

– Men att stängsla in sin tomt är ju det sista man vill. Det känns som att man är en häst i en hästhage. Men nu får i alla fall grisarna en ordentlig kyss när de kommer åt stängslet.

MARUM. Marino Monti har byggt elstängsel och har sedan dess varit fredad. En natt när han glömde stänga stängslet bökades gräsmattan upp igen. Foto: Roffe Andersson

”Vi jobbar jättehårt”

I Tranvik möter vi Leif Andersson, 61, och Thomas Brottman, 62, två av jägarna som skjuter vildsvin på ön. Samtidigt som desperationen ökar bland öborna måste de förhålla sig till regler, lagar och säkerhet. Båda gör arbetet helt idéellt på sin fritid.

– Vi har ett otroligt jakttryck och jobbar jättehårt. Från juli i år har vi skjutit ungefär 90 vildsvin. Det är väldigt mycket jämfört med många andra platser, säger Leif Andersson.

Ljusterö har alltså redan ett högt jakttryck trots att det bara finns ett fåtal vildsvinsjägare på ön. Leif och Thomas beskriver hur de arbetar under hårda regler och begränsningar – oavsett om det gäller själva jakten, eftersök eller försäljning av köttet.

– Vi måste ha skottlossningstillstånd där vi skjuter. Vi kan ju inte heller gå in och jaga inne bland husen. Säkerheten är alltid vår högsta prioritet. Vi hör och förstår såklart att folk vill att vi ska skjuta ännu fler, och jag kan lova att vi kämpar så hårt vi kan. Fyra kvällar i veckan är vi ute, säger Leif.

Det som gör det krångligare är att nästan hela ön består av privatägd mark, vilket gör att kommunen inte kan skicka ut viltvårdare hur som helst. En idé som förts fram från öbor är att jägare skulle få betalt per skjutet vildsvin. Det motsätter sig både Leif och Thomas.

DYRT. Thomas Brottman är jägare och bonde på ön och uppskattar att han förlorar mellan 150 till 200 tusen kronor i utebliven skörd. Foto: Roffe Andersson

– Därför att då kan vi få folk som inte har etiken i åtanke och börjar jaga för att tjäna pengar. Då börjar man släppa på regelverket, säger Leif.

I stället tror de på fortsatt hårt men ansvarsfullt jakttryck och mer samarbete med kommunens viltvårdare.

– Vi förstår verkligen att det här är ett problem, men vi jobbar väldigt hårt, säger Thomas.