Kajsa tävlar i ridsportens Formel-1

Av Loke Johansson

I helgen smäller det i en stentuff uppgörelse i vad som ibland kallas för ridsportens Formel 1. Kanalen får ett snack med Kajsa Eriksson, 22, som tävlar i distansritt.

Det är lugnet före stormen på Gillmyra Gård strax utanför Åkersberga. Kajsa Eriksson står som hon brukar och kratsar hovarna på Kingleash Majid, ett Arabiskt fullblod som är påtagligt medgörlig. Samspel redan där. Nu på fredag bär det iväg till staden Vic strax utanför Barcelona. Där ska hon möta distansryttare från hela Europa i en internationell tävling.

– Arbabiska fullblod är sociala, uthålliga och har bra lungkapacitet. En utmärkt ras för distansritt, säger Kajsa, och skrapar av leran från hovkratsen.

Hon fortsätter:

– Det mesta är fixat inför avfärd, nu ska jag bara varva ned innan avresan går mot Spanien.

”Känns som Mount Everest”

Banan är 120 kilometer lång och tar ofattbara åtta timmar att rida. Bara en sådan sak. Klimatet är varmt och terrängen är backig, vilket i kombination med det hårda och sandiga underlaget skiljer sig mycket från Roslagens stigar och skogar. Trots utmaningarna är Kajsa förberedd, hon har varit där och ridit samma bana en gång innan.

– Det känns som att rida upp för Mount Everest. Fysiskt krävande – minst sagt. I sluttande terräng krävs det att man står och rider. Efter åtta timmar suger det bra i bålen.

Längs banan finns fyra så kallade ”grindar” – eller veterinärstopp på ren svenska. – där hästarna undersöks och får äta. Enkelt förklarat är det kontrollanter som kollar att ryttarna belastar hästen rätt, och att de galopperar balanserat. Här handlar det om att bli godkänd eller att diskas – antingen eller. Under tävlingen går det undan. Ett ögonblick av okoncentration kan vara skillnaden mellan succé och fiasko.

– En del tror att man lunkar fram i en tydligt märkt bana men mesta tiden är det full galopp. Inte heller följer man en tydlig stig, rätt vad det är kan banan vika ut i en skog, eller upp för ett berg. Då är det lätt att rida fel, vilket jag gjort innan.

Franska kommandon

Kajsa är alltid försiktig med att sätta höga mål inför tävlingar. Att hennes dagsform är god räcker inte. Det är också mycket annat som ska klaffa.

– Bara en sådan detalj som att hästen har sovit dåligt natten innan tävling kan ändra allt. Men hästar är också sympatiska djur. De brukar märka när man är taggad, så jag försöker alltid peppa hästen med positiva känslor, säger Kajsa.

Det spanska klimatet är inget hon kommer utsätta någon av sina fyrbenta vänner på Gillmyra Gård för. Därför kommer hon att rida en fransk häst som är bättre lämpad för klimatet. Hästen kommer transporteras ned från södra Frankrike inför tävlingen.

– Det stämmer att jag får prata franska med hästen. Jag har faktiskt övat upp några ord i veckan. Ètape, till exempel – det betyder skritt, säger Kajsa.

Hur mycket kommunicerar du med hästen under tävlingen?

– När man sitter på hästryggen i åtta timmar skapar man en speciell relation. Jag kommunicerar med hästen hela tiden. Såväl genom ord som gester.

Dubbla brallor

Trots att Kajsa började med distansritt så sent som under pandemin är hon ingen duvunge inom sporten. I somras vann hon lag-SM tillsammans med vännerna i Österåkers Fältrittklubb. Året innan vann hon både nordiskt och svenskt mästerskap i juniorklassen. Hittills har hon bara tävlat i 120-kilometersdistansen, men i framtiden siktar hon på 160 kilometer. Bakom framgångarna ligger såväl bål- som benträning. Vid sidan av studierna försöker hon rida fyra gånger i veckan.

Men nu ligger allt fokus på helgens tävling. Allt är preppat och klart. Och vad det gäller tävlingsritualer finns det en grej som Kajsa inte tummar på.

– Jag tävlar alltid med dubbla par byxor på mig. Inga undantag.