Mobbningen tog tryggheten ifrån Kristina

Av Lina Abrahamsson

Efter nästan 30 år som lärare i Österåker slogs Kristinas tillit till kommunen i spillror. I dag lever hon med ångest och undviker offentliga platser, i den kommun som talar så varmt om trygghet.

– Trygghet, trygghet, trygghet. Det tjatas så mycket om det ordet.

Kristina Lagerquist bläddrar bland tidningsurklippen medan hon berättar om att allt prat om kommunens trygghetsarbete provocerar henne. Efter att ha jobbat som mellanstadie- och speciallärare i över 25 år inom Österåkers kommun blev Kristina utsatt för mobbning, både från några föräldrar och från skolledningen.

– Jag fick inget stöd från den kommunala skolan som jag jobbade på och ingen på kommunen har velat lyssna på mig under alla år. Jag blir så arg när jag hör ordet trygghet. Trygghet handlar om mer än bara trasig gatubelysning och skumma typer i centrum.

TOMMA ORD Allt prat om trygghet gör Kristina upprörd. Hon anser att kommunen svikit henne då hon inte fick stöd då hon utsattes för mobbningen. Foto: Lina Abrahamsson

Drev från föräldrar

Vi sitter i matsalen i radhuset dit Kristina flyttade på 1970-talet, där hon bor med sin man Erik och hunden Lissie. Hon berättar om hur det gick till när mobbningen började – hon skulle ta över en klass efter sommaren men möttes vid höstterminens början av att uppdraget fråntagits henne. Där stod hon utan både klass och tjänst. Enligt Kristina fick hon aldrig någon information direkt från skolledningen.

– Efter några månader kom det fram att några föräldrar startat ett drev mot mig, de gjorde allt för att få bort mig från klassen. Detta trots att de aldrig ens träffat mig.

Varken rektor eller biträdande rektor stöttade Kristna och hennes kollegor stod inte heller upp för henne. Antagligen var de rädda efter att indivuduell lönesättning hade genomförts, gissar Kristina.

– Efter nära 30 år som lärare i kommunen räckte det med att några föräldrar beskyllde mig för saker som inte stämde. Deras anklagelser ledde till att jag blev mobbad, utfryst och utkörd från skolan utan någon förklaring.

Trots försök att ta hjälp av både advokat och facket blev det aldrig bättre. Kristina lyckades få tillbaka sitt jobb på skolan men kände sig utfryst och fick arbeta mycket övertid. Trots mobbningen fortsatte Kristina att jobba.

– Jag älskade verkligen mitt jobb med barnen, säger hon.

Inget gensvar

På äldre dar har Kristina försökt prata med trygghetssamordnare på kommunen, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande med svagt eller inget intresse alls, enligt Kristina.

– En aspekt av trygghet är bemötandet man får av kommunen som vanlig invånare.

Isolerar sig

Trots att det gått många år sedan mobbningen ägde rum är såren från den fortfarande öppna.

–Jag har ångest varje natt och drömmer ofta mardrömmar om den perioden.

Kristina trivs i radhuset och älskar närheten till havet, där är hon nästan varje dag. I övrigt är hon inte ute mycket alls i sin hemkommun.

– Jag är rädd att jag ska stöta på personer från skolan. Jag undviker evenemang som julmarknader och Kanalens dag där det är mycket folk.

Kristina berättar att hon har tänkt på terapi men inte gått. Hon har försökt gå i samtal i kyrkan, men kunde inte komma in på djupet där.

– Jag känner ofta att det inte är någon idé och att nu struntar jag i det här. Men ångesten kommer ändå.

Viktigt att berätta

Framför sig på bordet har Kristina samlat dokument, brev och tidningsurklipp. Där ligger även boken ”Mobbarna och rättvisan” där hon gjort hundratals markeringar och understrykningar av meningar. I boken står det mycket om upprättelse, att det är viktigt att få när man blivit mobbad.

– Det är klart att det vore skönt med upprättelse, men vem ska jag få det ifrån, nu när det gått så lång tid? Att få berätta min historia, och att någon läser om den, är också någon form av upprättelse. Jag vill ge min syn på tryggheten i kommunen.