Reporter på hal is: Testar målvaktslivet i Österåker Vikings A-lag

Av Loke Johansson

Ett slagskott från en forward i Österåkers Vikings gör i runda slängar 100 kilometer i timmen. Här testar Kanalens reporter hur det är att stå i vägen som målvakt.

Idén är förstås helknäpp men ändå lockande. För hur – om inte genom att testa själv – ska man ta reda på hur det känns att ha Österåker Vikings mest utsatta position. Jag talar förstås om det som målvakten får utstå varje träning och match under en lång och svidande säsong.

Eller är den svidande förresten? Känns det ens det minsta när en taggad forward dundrar på med sitt vassaste slagskott med tanke på dagens moderna målvaktsutrustning? Kommer jag behöva bäras ut på bår eller tar jag det med en axelryckning? Det får vi snart veta.

På väg mot Österåker Sportcentrum tänker jag på vad jag hört om Peter ”Pekka” Lindmark. Han blev som bekant nationalikon som målis i Tre Kronor på 80-talet. Han snittade ett paket cigaretter om dagen och hatade att träna. Men han lyckades ändå vinna två VM-guld och bli korad till världens bästa målvakt två gånger.

Nu ska jag alltså testa. Inte att röka ett paket cigaretter alltså utan att vakta kassen.

Reportern:

Spelade hockey senast: Två raster i mellanstadiet vintern 2013. Då med tennisboll istället för puck.

Pulsen stiger

Jag kliver in i omklädningsrummet och möts av käcka grabbar som tycker det är roligt att jag är där – och särskilt varför jag har kommit. Tränaren Jörgen Sandström presenterar mig för Marcus Skantz, 33. Han är en av målvakerna i herrlaget och ska idag agera mentor. Hans bästa målvaktstips?

– Rädda puckar, säger han med glimten i ögat.

Omklädningsrummet fylls av hockeyspelare med lårmuskler som timmerstockar. Jag är en gasell bland lejonen. Jag förklarar vad jag ska göra här och någon skämtar något i stil med:

– Akta dig bara för Eddie!

FINN ETT FEL. Hur väl skyddet sitter kan nog avslöja vem i den här skaran som inte är A-lagsspelare. Foto: Roffe Andersson

Om det nu var ”Eddie” eller ett annat smeknamn minns jag inte men minnet av en hjälm som Marcus visade upp är desto tydligare. Sagda ”Eddie” hade skjutit ett slagskott så att pucken trängde sig in i gallret där den sedan fick sitta för gott – några millimeter från ansiktet. Pulsen stiger. Jag sneglar mot utgången. För sent att bara springa därifrån?

Marcus har varit målvakt i 20 år. För honom tar det 25 minuter att svida om till målvaktskläder. Hur lång tid det tog för mig behöver vi inte gå in på.

”Lus på tjärad näver”

Jag skrinnar långsamt – som en lus på tjärad näver – fram till målburen. Termen ”hockeyrumpa” gör sig påmind och kommer av det konstanta svankandet i kombination med tunga skydd. Det suger redan i ländryggen. Sen kommer skotten. Mina tre förstaräddningsförsök är, inte helt överraskande, katastrofala. Jag duckar instinktivt och skyddar mig – inte målet – bakom plockhandsken. Adrenalinet pumpar när jag verkar ramla på rumpan av bara fartvinden från slagskotten.

Marcus kommer till undsättning:

– Upp på benen, upp med plockhandsken och ha alltid kroppen riktad mot pucken.

Jag lyder och råkar plötsligt såsom av en händelse stå rätt placerad. Får ett slagskott på bröstkorgen. Akut smärta? Inte alls! Skydden gör sitt jobb eller om det är adrenalinet som blockerar smärtan. Det får jag aldrig veta.

En bit in i träningen får jag feeling och med den kommer mersmak. Under ett ögonblick eller två inbillar jag mig att jag kan bli bra på det här men tas snart ner på jorden. Spelarna skruvar upp tempot. Skott kommer och pucken går i mål utan att jag hinner tänka flaskhals. Eller något annat för den delen.

Det svåraste, kommer jag fram till, är att förutse var pucken ska komma. Skickliga utespelare placerar den där man minst anar det.

– När man har gjort alla misstag flera gånger blir man tillslut bättre på veta vad man ska göra i vilka situationer, säger Marcus.

Det – mer än något annat – tar jag med mig när jag avslutar träningen med Österåker Vikings A-lag. Ingen kan säga annat än att jag betade av en evighetslång rad av olika misstag därute på isen.

Och vad det gäller smärtan är det inte att få pucken på sig som är värst. Snarare tvärt om, det är skönt när man känner att den inte går in. Däremot är det psykiskt påfrestande att veta att det när som helst kan komma ett slagskott mot en, särskilt när man har flera blockerande spelare framför sig.

Så hatten av till dig Marcus, och till alla er andra hockeymålisar. Det ni gör är – om inte – det svåraste jag gjort i idrottsväg.