Levande historia i smedjans värmande sken

Under allhelgonahelgen var det många som tog sig en skön och solig höstpromenad genom Wira bruk - förutom åns brus hördes smedernas hårda och ihärdiga hammarslag.

Att Wira bruk tillhör ett av Österåkers sju underverk är ingen tillfällighet. Den charmiga bruksorten med sin fascinerande historia och unika miljö får oavsett årstid besökarna att återkomma. Här etablerade ägaren till Östanå, amiralen Claes Fleming, på 1630-talet landets första klingsmedja.

HELGKUL. Traditionellt, under allhelgonahelgen, tände smederna på Wira bruk sina eldhärdar i den gamla 1700-tals smedjan och bjöd in allmänheten till att se och även prova på riktigt hett arbete. Foto: Agneta Johansson

Mellan åren 1646–1775 hade smederna i Wira ensamrätt på tillverkning av värjor åt den svenska kronan. När privilegierna upphörde smiddes liar, yxor och andra bruksartiklar - fram tills 1948 då elden slocknade och hammarslagen upphörde. Efter nästan ett kvarts sekel av tystnad flyttade på 1970-talet konstsmeden Curt Wägerth sin verksamhet till den då nya smedjan. Sedan dess har konstsmidestraditionen fortsatt i Wira. Att eldhärdarna tänds under allhelgonahelgen är heller inte någon tillfällighet.

– För 50 år sedan tyckte min pappa Curt att det skulle vara roligt om folk kom hit under allhelgonahelgen. Om de tände eldhärdarna i den gamla smedjan kunde besökarna få se hur smederna arbetade förr. Sedan dess har den traditionen upprätthållits, säger Jonas Wägerth.

Han har dagen till ära hjälp av sonen Henry vid sin eldhärd. Medan Jonas smider vackra gångjärn bank-ar Henry till gångjärnssprintar. Vid härden bredvid arbetar smeden, Christoffer Blaus. Vanligtvis underhåller han musikintresserade åkersbergabor med sin säckpipa. Nu har han anslutit sig för att hjälpa till att smida pappershållare och knivar.

Det är minsann inte varje dag som man får arbeta i en gammal smedja från 1700-talet, säger han och rör om i den glödande eldhärden så det gnistrar. Wiras andra konstsmed, Jimmy Kindbladh, har fullt upp vid sin flammande eldhärd.

”Oftast är det damer och unga killar som vågar sig fram för att prova på att smida men nu har det varit ett flertal män som vågat sig fram”, säger han samtidigt som han berättar för besökarna om konsten med varmsmide. Blundar man då hårt och drar in doften av hett järn och rök från eldarna och lyssnar till det rytmiska metalliska bankandet får man en förnimmelse om hur det kan ha låtit i smedjan under 1700-talet.

Agneta Johansson