”Vi lever i en rosa månad året om”

Av Lina Abrahamsson

När oktober färgas rosa för att uppmärksamma bröstcancer vill Linda Moberg och Susanne Sundström påminna om att det finns stöd att få. Att komma ihåg att det inte är ens eget fel är också viktigt.

Det är mitten av oktober och vi är inne i det som kallas den rosa månaden. Hela oktober uppmärksammas bröstcancer och det rosa bandet, samt en mängd andra rosamarkerade varor, säljs för att samla in pengar till forskningen.

– Vi lever i en rosa månad året runt, inte bara i oktober, säger Linda Moberg.

Linda fick sin cancerdiagnos 2021. Det fick också Susanne Sundström. De träffades genom en Facebookgrupp där Linda sökte efter ett sammanhang och frågade om någon bodde i Åkersberga. Susanne svarade och kort därefter träffades de och pratade oavbrutet i två timmar.

Varje fall är unikt

När Susanne fick besked om att hon fått bröstcancer för fyra år sedan var det ett återfall. Hon hade haft cancer tidigare, för tio år sedan. Hennes bröstcancer var lobulär och syntes inte på mammografin, utan upptäcktes då cancern spridit sig till bland annat lymfkörtlarna i armhålorna.

– Jag var ganska illa ute. Det var gränsfall om jag skulle överleva eller inte, säger Susanne.

Lindas cancer upptäcktes via mammografiundersökning.

– Jag förstod direkt när jag fick kuvertet hem. Det stod att jag skulle komma tillbaka till sjukhuset för att komplettera bilder. Sen fick jag ytterligare ett brev med kallelse till återbesök, och att jag gärna fick ta med mig en anhörig, berättar Linda.

Linda opererades först och fick sedan strålning och cytostatika, medan Susanne först fick cellgifter och därefter operation. Sedan följde strålning och kompletterande cellgifter i tablettform i ytterligare sex månader. De framhåller att varje resa är unik och att man inte ska jämföra sig med andra.

– Någon berättade för mig att deras släkting hade cancer och hon joggade varje dag och det är så bra för ens välmående. Jag orkade inte ens gå just då, säger Susanne.

Före och efter

Både Linda och Susanne är i dag cancerfria men Linda behöver få antihormonell behandling i totalt tio år innan hon blir friskförklarad medan Susanne ska få det livet ut. De berättar att det finns många biverkningar som hänger kvar och de båda är eniga i att de blivit tio år äldre efter cancerbehandlingarna. Precis efter behandlingarna blev också minnet sämre.

– Jag blev glömsk och frågade till och med läkaren om jag höll på att bli dement, säger Susanne och Linda håller med om minnet.

– Jag skulle gå ner i vår matkällare och hämta ketchup. Den femte gången jag gick ner, för jag glömde den varje gång, fick jag ha med en post-it-lapp där jag skrivit vad jag skulle hämta.

Utöver biverkningarna har även inställningen till livet förändrats.

– Jag vårdar tiden och livet bättre, jag förstår att man inte kan vänta innan man gör saker. Återbesöken är jobbiga för att man väntar på att få sitt besked om kontrollen inte visar något misstänkt. Efter bra besked känner jag som att jag får ett år till, säger Susanne.

– Jag har blivit bättre på att säga nej och får därmed mer tid till annat. Jag njuter mer av det jag gör. Men oron sitter fortfarande kvar, varje återbesök är jobbigt, säger Linda.

Bemötande från andra

Inför att Linda skulle få cellgifter fick hon rådet att komma ihåg att det inte är hennes fel om folk undviker henne när hon tappat håret.

–Jag gick i centrum och såg en bekant. Hon bytte sida för att undvika mig. Det sårade mig så mycket, trots att jag blivit förvarnad. Jag har lovat mig själv att aldrig göra samma sak mot någon jag ser.

Just att tappa håret var extra jobbigt för dem båda.

– Det var något av det svåraste, jag kände mig så okvinnlig utan hår. Jag gick förbi ett skyltfönster och såg min spegelbild och tänkte ”vem är det där?”, minns Susanne.

Många är nog osäkra på hur man ska agera när man träffar en bekant som fått cancer. I Susannes fall ville hon gärna bli bemött så vanligt som möjligt när hon var sjuk.

– Hör av dig! Det behöver inte vara besök eller telefonsamtal, utan ett sms eller mejl. Folk är rädda för att störa, men jag svarade när jag hade ork och lust. Det var så fint att få meddelanden.

Ett annat tips till de som ska prata med en cancerdrabbad är att inte lägga huvudet på sned och ömka, och tänka på ordvalen, menar Linda.

– Kalla oss inte krigare. En krigare är jag verkligen inte, man tar det liksom för vad det är, säger Linda.

– Tyvärr kommer ordet krigare med en press på att vara duktig. Jag var svag under sjukdomstiden men jag slogs ändå. Man har inget val, tillägger Susanne.

Råd till andra

Till andra som fått en cancerdiagnos rekommenderar Linda och Susanne att söka stöd för att minska känslan av ensamhet. Trots att man har nära vänner eller en partner kan de ändå inte riktigt förstå vad man som cancerdrabbad går igenom.

– Facebookgruppen ”Bröstcancer före, under och efter” och stödgrupper som Amazonas är bra att kontakta.

Både Linda och Susanne är eniga i att man inte ska lyssna för mycket på alla råd och rön gällande vad som orsakar cancer.

– Cancer är ett lotterispel med världens sämsta priser. Det är viktigt att komma ihåg att det här är inte ditt fel, du har inte gjort något för att få det här.